(English? Bottom of post! <3)
Ja, förlossningen i sig är sällan något som jag som neonatalsjuksköterska är alltför inblandad i, mer än att jag kan stå och vara beredd att ta emot den/de bebisar som ska födas. Det här innebär ju då också att jag tyvärr oftare kommer i kontakt med komplicerade förlossningar och akuta/urakuta snitt där man förväntar sitt barn som inte mår bra till skillnad från vid planerade snitt och okomplicerade vaginala förlossningar.
Många prematura förlossningar kan starta med prematura värkar, dessa brukar få läkemedel för att försöka få värkarbetet att avstanna och på så sätt fördröja förlossningen under förutsättningen att den födande och barnet klarar av detta och mår väl. Värt att nämna här är även att vid de förtida förlossningarna ofta ges kortison till mamman både en stund innan förlossningen samt en sista ”rescue-dos” precis innan partus, detta för att skynda på och optimera barnets lungmognad. Men, om förlossningen inte kan stoppas eller om vattnet går så behöver bebisen komma ut och då finns det två sätt, antingen så får bebisen födas vaginalt eller så behöver den snittas ut. Bedömningen av vilket förlossningssätt som är läpmligt är en diskussion mellan flertalet professioner och tar hänsyn till vad både mamma och barn skulle må bäst av. För mer information och fakta i den här frågan så kan Barnläkarföreningens nationella riktlinjer och konsensusdokument gällande ”Handläggning av hotande förtidsbörd och nyfödda barn vid gränsen för viabilitet” vara bra läsning.
Skulle en vaginal förlossning inte fortlöpa som planerat och man inte heller kan hjälpa ut bebisen med assistans kan ett kejsarsnitt det enda alternativet för både mamma och barn. Kejsarsnitt kan genomföras inom olika tidsrymd (planerat, akut och urakut) och med olika typer av bedövning eller i narkos.
Det finns förstås en frågeställning som kan bli problematisk i vissa fall när det kommer till förlossningar och förlossningssätt, och det är när den födandes önskan/vilja/behov går emot eller avviker ifrån barnets behov, eller potentiellt sjukvårdens bedömning. Denna frågeställning är dock troligen precis lika aktuell oavsett hur långt gången graviditeten är eller om barnet förmodas födas och behöva neonatalvård i jämförelse med ett förväntat okomplicerat förlopp.
Ur en personligt perspektiv har jag två vaginala förlossningar bakom mig. Den ena oassisterad med ett rätt utdraget förlopp (då barnet inte tolererade värkstimulerande så allt tog lite tid) vilket slutade med några timmar på Neo för att dottern skulle få hjälp att få ut fostervatten ur lungorna. Den andra slutade med sugklocka men krävde, något förvånande, ingen neonatal vård. Den andra förlossningen hade föregåtts av en väldigt stormig och orolig graviditet där jag var sjuk under stora delar samt hade ett hematom i livmodern och stod och blödde fram till ca v.24, så först trodde man inte att det skulle bli någon bebis och sedan misstänkte man att bebisen skulle komma förtidigt och vara tillväxthämmad, inget av det inträffade i slutändan utan sonen kom i fullgången tid och var rätt stor.
Jag vill inte på något sätt påstå att mina upplevelser av förlossningar är representativa för alla födandes men det jag vill belysa är att det inte alltid blir som man har trott eller har tänkt sig. En förlossning kan vara en väldigt svår sak att planera inför, många gånger blir det inte som man tänkt sig eller så får det en annan utgång än vad man förberett sig för. Troligen eftersom det är minst två individuella personer inblandade där samtliga behöver tas hänsyn till.
Det här inlägget är lite kortare än vanligt, eftersom förlossningen i sig inte riktigt är mitt område, kommande inlägg är tänkta att handla om barnets omställning i samband med födelsen och lär bli mer ingående.
ENG: Births and deliveries
Well, birth in itself is rarely something I, as a neonatal nurse, are too involved in, besides from sometimes standing alongside being prepared to receive the baby(babies) who are about to be born. This also means that, unfortunately, I more often come into contact with the complicated deliveries and acute/emergency C-sections, where you expect or fear that the baby/babies will be needing help or won’t be doing well once born. This is what differs from planned C-sections and uncomplicated vaginal births.
Many pre-term deliveries can start with pre-term contractions, these usually get treatment aiming to stop the contractions and thereby stop or delay the pre-term delivery as long as the condition of mother and child can allow. Worth mentioning here is also that when a pre-term delivery is suspected antenatal steroids is often to the mother both a while before delivery and a last ”rescue dose” just before partus, to speed up and optimize the baby’s lung maturation. However, if the delivery cannot be stopped or if the water breaks, the baby needs to come out and then there are two ways, either the baby is born vaginally or if C-section needs to be performed. The decision what type of delivery is a discussion between many professions and takes into consideration what would be best for both the mother and child. For more information and facts on this issue, the Swedish organization for pediatricians national guidelines and consensus document on ”Managing threatening pre-term birth and children born at the viability limit” can be well worth a read (In Swedish: http://neo.barnlakarforeningen.se/wp-content/uploads/sites/14/2016/04/Konsensusdokument-final-2016-04-07.pdf)
If any such aid is needed, we talk about an assisted vaginal delivery. Should a vaginal delivery not proceed as planned and you cannot deliver the baby with assistance of these aids, a caesarean section may be the only option for both mother and child. Caesarean sections can be performed within different time periods depending on the urgency (planned, acute and emergency) and with different types of anesthesia.
There is, of course, an issue that may be problematic in some cases when it comes to childbirth and the type of delivery, and that is when the parents’ wish, will or need is contrary to or deviates from the needs of the child, or potentially the assessment and/or recommendations from healthcare staff. However, this issue is probably just as common regardless of the length of the pregnancy or if the baby is expected to be in need of neonatal care in comparison to the term “normal” pregnancy’s with planned births/deliveries without a presumed need of neonatal care.
From a personal perspective, I’ve gone through two vaginal births. One went by unassisted but took a very long time (the baby did not tolerate any kind of interference, such as contraction stimulating meds), which ended with a few hours at Neo for the daughter to get help to get amniotic water out of the lungs. The other birth needed assistance with vacuum extraction but demanded, somewhat surprising, no neonatal care for the baby. The second birth had been preceded by a very stormy and anxious pregnancy where I was sick in large parts and had a hematoma in the uterus and was bleeding until about v.24, so at first it was not thought that there would be any baby and then it was suspected that the baby would come prematurely and be growth-restricted, none of it occurred in the end, the son was born at term and even a bit bigger than average.
I do not want to say in any way that my experiences of childbirths are representative of all births, but what I want to emphasize is that it may not always happen as you have thought or planned. A childbirth can be a very difficult thing to plan ahead for and many times it does not play out as you imagined, or it comes with an outcome than you didn’t prepare for. Probably because there is at least two individual persons involved and all the needs of both persons have to be taken into account.
This post is a bit shorter than usual, because deliveries and birth is not really my area of expertise, future posts are meant to be more about the child’s adaptation after birth and probably a bit more in depth.